Jag har givits många ord,
vackra som ädelstenar,
"Jag älskar dig",
"Du är det bästa som hänt mig",
"Vi i evighet",
"Tack för att du valde mig"...
de alla har ekat mellan
väggarna.

Mjuka bekännelser under
en delad filt i det varma
ljuset från en lampa.
Stillhet,
lugn
och
ro.
Alla de löften som ljöd då,
de lät sanna, äkta, ärliga.
...så länge det var
medljus...

Kärlek är inte bara ett
substantiv,
inte bara ett tillstånd av
värme.

Det är även ett
verb
som kräver vilja,
smutsiga händer,
jävlar anamma,
slit och svett.
En rygg som är
rak
och bestämd.

Jag hörde aldrig de ord
som gjuter grund:
"Vi fixar detta tillsammans."
Det kom aldrig någon hand
som tog min när marken blev
ostadig.
Ingen viskade den enda
sanning som räknas:
"Jag vill inte förlora dig."

Det är
lätt
att älska en
spegelbild.
Det är
svårare
att älska
i motvind.

Att bli
älskad
är en
viskning
i vinden.
Att bli
vald
är det
enda
som är
sant.

Jag
valde.