Dina ord,
piskrapp,
förnedringar som
slet ut mitt inre.
I det gapande
hålet av
smärta
kände jag
att jag
fortfarande var
vid liv.

Du såg mig
tillräckligt
för att
hata
mig.

Murarna växte,
breven kom ej.
Inga skrik,
ingen ilska.
Tomrum.

Den sociala döden.
Ingen gravsten.
Bara... tystnad.
Tomma rader.
Bråddjup.

Saknaden till dina
frätande ord,
piskans sveda,
din kirurgiska
skalpell.

I tystnaden blev jag
ingenting.

Hat dödar inte,
att inte få finnas är
förintelse.