Med gryningen,
en startsträcka
utan slut
under ett block
av mörk betong.
Tömmer mina lungor
på syre,
krossar min vilja,
lust och ork.
Under betongen
finns bara en tomhet.
Ett svart ingenting.

Försöker viska
ord till mig själv,
affirmationer för
att orka resa mig,
men hur bygger man
en dag av aska?
En dag vinner
tystnaden.
Andra är jag
bara kvar,
i ett mörkt rum.

Jag ser andra
gå förbi,
de som inte ser
märkena efter
betongen,
de som tror
att det bara
är att
"ta sig samman".

Jag vill skrika,
så att betongen
spricker:
JAG VILL LEVA!
Hör ni? Jag vill leva!
Men jag orkar
inte leva
så här!
Så jag
överlever.

Andra behöver inte
överleva.

Jag vill bara leva,
men jag dör lite
varje dag.
För att
tomrummet
är så
djupt.
För att
tyngden stjäl
mina andetag.

Jag överlever
ännu en dag.