Klockan tickar, ekande i den annars tysta lägenheten.
En påminnelse,
att även om insidan frusit i väntan
på att åter dofta vår,
så är utsidan
i konstant omvandling.

Det känns som igår,
vi senast tog varsin öl,
diskuterade livet,
hårdrock,
samtiden.

Men det var inte igår,
du har inte funnits på två år,
trots det,
har mitt hjärta inte släppt tanken,
på att du är tio knapptryck bort.
Kanske är du det,
kanske ser du,
kanske lyssnar du.
Gud vad jag ibland är avundsjuk på den religiöses tro.

Klockan tickar,
ekar i den annars tomma lägenheten,
en påminnelse,
om att du fanns.

Jag saknar dig pappa...