Jag tar cykeln ut till havet,
vilar mitt väsen,
på den sommarsmekta klippan,
låter solen kyssa min panna.

Med blicken fäst i fjärran,
är det enda jag kan se,
din frånvaro vid min sida,
att inte mer få se dig le.

Jag tar cykeln ut till havet,
med storm i själ, jag söker ro,
i de vågor som gungar,
rullar in, rullar ut.

Mitt hjärta söker tröst,
bland skuggor utav dig,
och samma fråga följer ständigt,
skulle du någonsin förlåta mig?

Vi tog aldrig cyklarna ut till havet,
fann aldrig stillhet bredvid varandra,
det var jag som behövde lämna,
vårt hem, vårt liv, min skam.

Så jag tar min cykel ut till havet,
söker den framtid vi aldrig hann...