Den håller mig uppe,
fast kroppen är nött.
Den heter hopp.
Den hänger kvar fast jag är trött.

Hoppet om ett långt liv.
Hoppet om rätt vård.
Hoppet om kärleken.
Hoppet om framtiden.

Den håller mig igång.
I den byggs en värld av hopp.
Och med varje sång
så jag kan lämna min slitna kropp.

Det är väl det som är bränslet
som håller livets gnista vid liv.
Det är nog skrivandet
jag har att tacka för evigt liv.