Mänsklig svaghet
överväldigar mig
och förtvivlan andas
sorg.

Ändå i mitt inre
tunga portars gnissel,
som öppnar sig tidlöst
mig förutan -

Vad hjälper
att se bortom stjärnor
i kosmiskt dunkel
när hitom och inom
är större än allt

och förklarar ordlöst
utan mig
och min förståelse

utan öppnar
en obegriplig genväg
genom allt -

som vore det
gudomligt
och jag tillhör
när jag tillber.