Bakom mig slog porten igen,
"Du är fri nu." sa de.
Lagliga steg mot asfalten,
andetagen tillhörde mig.

Ingen ser murarna jag bär med mig.
Inget frigivningsbeslut i världen
kan öppna de lås
du monterade
i mitt bröst.

I fängelset fanns rutiner,
stål och betong jag kunde ta på.
Nu är cellen byggd av din tystnad,
varje obesvarad fråga är en tegelsten
i cellens kalla vägg.
Gallren är formade av de ord
som du använt för att
montera ner min sanning,
vår historia.

Jag går genom staden
som en vålnad.
Människor skrattar, möts, nuddar varandra.
Jag står kvar på rastgården i mitt inre.
Varje blick från en främling,
ett förhör,
varje utsträckt hand,
en fälla jag lärt mig att undvika.

De ser en man som går fri.
Jag är en man som fortfarande sitter av sin tid,
dömd av en domstol som aldrig fanns,
för brott som aldrig begicks:
att jag trodde på dig,
att jag trodde på oss.

Jag åtrår närhet, längtar efter hud.
Minnet av smärtan förvägrar mig mina
behov. Jag kan bara observera, se andra
få det jag suktar.

Friheten är bara ett annat
ord för ett större fängelse.
Det finns inget
som får mig att våga,
våga kliva över tröskeln
till den värld som
du
nu lärt mig
är farlig.

Jag är frigiven,
men jag är inte fri.

Jag blir aldrig fri.