Det steg ett ljus över bergen.
Den badade hela dalen.
I solsken av en sommardag.
Det var som en tavla.

Där nere levde folk.
Där strövade djur.
Där nere fanns hopp.
Där fanns tro.

Och alla i dalen
Välkomnade solen.
De sträckte händer mot värmen.
De var älskade.

En skugga kastades från berget.
Ner över de i dalen.
Den talade om
Vad som skulle ske.

Men folket bara badade
I den förtrollande solen.
Inget kunde störa
den perfekta tavlan.

Ändå gick det som det gick.
Och till hösten kom det folk.
De rövade dalen på solljus
och mörkret la sig tätt.

Slut var sol.
Slut var värme.
Nu fanns bara nöd
och ett levande helvete ...