Ett skal, ett pansar, hårt och kallt,
format av livet, av smärta och allt.
Bakom dess yta, så sluten och stel,
vilar en själ som gått sönder i spel.

Ett liv så tyst, så ödsligt och grått,
där drömmar en gång levde men sakta förgått.
Han bär på en tyngd ingen annan kan se,
ett pris han fått betala, gång på gång, om och om igen.

Så gömmer han sig i mörkrets famn,
där ingen ropar, där ingen kan hans namn.
Där tänder han ljuset, så skört och så svagt,
en glöd av hopp som ännu är kvar, trots allt han har sagt.

Och där, i stillhet, när natten är djup,
faller hans tårar, en efter en, i en evig loop.
Ingen som hör dem, ingen som vet,
hur mycket av honom som sakta förblev.

En längtan så stark att den bränner hans bröst,
en viskning av kärlek, ett rop utan röst.
För även i skuggan av ensamhetens land,
finns drömmen kvar – att få vila i någons hand.

Att bli sedd för den han är, bortom sitt skal,
att någon når fram, trots murar av stål.
För djupt där inne, där ingen kan nå,
finns ett hjärta som fortfarande vill slå.

© Angela Bohlin