första raden i den här dikten
börjar de sista andetagen

kroppens förgängliga resa
till varandet under jorden

ett träkors
och en lykta

det är allt

där du ligger i all din enkelhet
och förmultnar i din grav

och jag tänker mig benen
som ett foster

klädd i jord och mull

när du så stundom
färdas

på ditt dysvarta hav
av tvivel

flyktigt döende

under vårskogens
lövfyllda katakomber

med en barnslig längtan
efter att slutligen

få finnas till