Jag drömmer ofta om ardennerna på höglandet. De skimrande mankarna i dalgången mellan skog och sjö.

Ljudet av hovar och frustande mular, de hasselbruna ögonen och mitt tungmod som bleknar när jag för handen genom den sträva manen.

Doften av gärdesgårdarna längs hagarna, de idisslande rödkullornas förströdda blick när jag försöker samtala som om de inte vore upptagna med något väldigt viktigt jag inte kunde förstå.

Vid dikeskanterna samlar rösena historier om böndernas ihärdiga stenplockande på åkrarna längs skogen.

Den djupa smålandsskogen. De stolta tallarna och vida granarna som en filt över min tyngda kropp. Lugnet de ger inom mig, om så bara för en stund.

Och fars grönsaksland, hans tobaksplantor bland bönorna. Skogssjön bakom huset med näckrosornas täcke om vintern. Det ljumma svarta vattnet på sommaren som ett skydd mot världen utanför.

Mors gälla röst, hennes spridda aska över kusten. Alla vännerna på kyrkogården. Minneslunden i Jönköping, hotellen, parken och gatorna.

Blicken över Vättern och minnet av din varma famn i solen som aldrig kommer igen.