Jag skriver om att överleva mig själv tätt intill det kalla stålet i tinningen. Kroppens doft av barndom sekunden innan kistan sänks ned. Att gräva sig ur graven in i livmodern. Tre glas vodka senare är allting förbi.

Jag minns egentligen ingenting. Språket ligger uppskuret som en tumör i magen. Den karga gotlandsskogen är ett sönderslaget självförtroende i krogkön. Och jag småskrattar nervöst när jag inser att jag aldrig kommer ta mig härifrån.

En tjackpsykos för tusen år sedan, jag var tre år i pundår och satt uppe på ett hustak och samtalade med stjärnhimlen. Den gapande nattskyn skimrade som en blåflammande strålkastare och det jag trodde skulle vara gud visade sig istället vara polisen.

Jag dömer därför ingen men fördömer allt. I den hepatitgula solnedgången lade mannen benen på ryggen och sökte skydd i den vita natten. Lämnade kvinna och barn under stadens växande svampmoln som små gruskorn i jorden.

Ett kort minne: en sen eftermiddag ligger en vän på mitt vardagsrumsgolv och skruvar ihop sin sönderslagna värld. Morgonen därpå klyvs hans skalle av en yxa. Jag byggde systematiskt ihop honom igen och lämnade hans bleka världsdelar i den grönskande avgrunden.