Locket på pappas glasurna föll som en kartesch över trägolvet. Små blå kristaller av död runt min systers fötter. Skatorna flög ur mammas blomsterland av hennes gälla skri.

Folksamlingen stod tålmodigt och väntade medan dammsugaren sög upp det sista av min systers förtvivlan. De uppspärrade ögonen som slaktkor i drivgångarna.

Pappa lades sedan som en hinna över höstens brunblöta lövtäcke. Spridd mellan ekarna, mossan och tallarna. Skogen tog tillbaka det den gett oss. - En uråldrig drivkraft med en pojkes unga hjärta.