endast det jag utelämnar
blir kvar, det sårade är
min törst

livet sjunger i detaljerna
i mellanrummen, livet säger
vi är och inte är

att åter bli klädd
i den jag mist
en snöstorm spred
sin vita mantel

mot ögats hornhinna
den första kvinnan
jag sett naken
det sårade är

ett bevis stänger
ett tecken öppnar
ansiktet förändras
blicken fördjupas

den friskaste kärnan
den som överlevde
inte oskyldig
inte cynisk
utan genomlevd

en avgörande skillnad
jag är ödelandskapet
jag är platsen
där ljuset får passera
jag ger rum åt något
att bli till

jag är kärlek
jag är riktning

allt vill dra mig
djupare
in i världen



.
dikt och foto:
Ari Eskelinen © copyright