allt har sin gång,
skriver mina kärleksbrev
med utspädd bläck
för att det ska räcka
lite längre

inte för att urskulda
det förflutna
utan för att äga det
inte heller för att fly
mina tankar
när ljusets släckts

brev du inte läser
den kärlek vi trodde vi ägde
nu som en uttorkad flod
jag går igenom
de svarta
trädens bark

jag minns
blicken

ljusen som blinkar
i natten, gatlyktans sken
tärningar vi slog om liv
den trädgård
vi lämnade
du flyttar tyngden
inom dig
till en annan trakt

jag minns
du sa att
uppbrottet kan vara
vår skönaste handling
jag vill
att inte vilja

ensamhet
som avgrund

den lilla gest
att inte vilja
du känner så väl

solen beständig
som närvaro
under skikten
de grå
de svarta
de vita

stilla vi för
samtal
var för sig

nätter är
nätter
gryning är
gryning

det ljus
som uteblev

du där
jag här

den törst
livet är
driver längtan







.
dikt foto Ari Eskelinen