Mars tänker inte rädda dig

Det är mars.
Du vet den där solen som folk kallar hopp.

Den är inte hopp.
Den är avslöjande.

Den visar hundbajset du inte plockade upp.
Gruset som fastnat i mönstret under dina skor.
Isfläckarna du låtsas inte finns för att du redan bestämt dig för att det är vår.

Jag står där.
Käken låst.
Hjärnan på högvarv.
Kroppen före tanken, som alltid.

Ljuset gör sitt jobb.
Det bryr sig inte om dramaturgi.
Det bryr sig om synlighet.

Du som läser nu -
känner du hur dina axlar långsamt kryper uppåt?
Hur du tänker att det här handlar om mig?

Det är bekvämt för dig.
Att göra mig till projekt.
Till poetiskt nervsystem.
Till hon som fungerar i kaos.

Men mars är inte min diagnos.
Det är din också.

Gruset skaver under dig med.
Du bara kallar det stress.

Smältvattnet kryper in i dina sömmar också.
Du bara döper det till förändring.

Hundbajset ligger på din gata med.
Du kliver också i saker du inte vill kännas vid.
Skillnaden är att jag tittar ner och säger:
det luktar.

Mars är inte vacker.
Den är kompromisslös.
Den säger:
allt som varit fruset rör sig nu.
Vill du verkligen det?

Du vill ha april.
Du vill ha lösning.
Du vill att texten ska landa mjukt.

Nej.

Det finns ingen mjuk landning här.

Det finns bara en kropp som inte tänker förklara sig längre.
En käke som släpper av ren utmattning, inte för att den blev förstådd.
Ett nervsystem som inte ber om ursäkt för att det känner först och tänker sen.

Och du -
om du sitter där och väntar på att jag ska bli mer hanterbar,
mer inspirerande,
mer säljbar -

då är det dig mars granskar.

Inte mig.

Jag är redan exponerad.

Frågan är om du är beredd att stå i samma ljus
utan att blinka.