det finns dagar
där jag nästan lyckas tro
på fortsättningen

fast den redan står här
innan jag hinner säga att den gör det

jag packar matsäckar
svarar på frågor
torkar av bordet

och det blir oklart
vem som bestämmer ordningen längre
eller bara något som fortsätter när jag råkar vara nära

som om omsorg inte börjar i mig
utan redan pågår
och jag kommer in i den i efterhand

någonstans under allt det där
fortsätter du

inte som tanke längre

mer som något som fortsätter i mig
även när jag inte svarar på det

som om kroppen hela tiden måste rätta sig efter en riktning
som redan har börjat
men inte av mig

och det är där språket redan har börjat

inte i dig
i hur meningarna börjar avsluta sig själva
innan jag hinner bestämma vad de skulle bli

hur vissa längtor måste lära sig
att inte synas i rösten

som om längtan bara får existera
så länge den inte märks i hur jag formulerar den

ibland står jag i hallen
med nycklarna i handen
och jag är inte säker på om det är jag som håller dem
eller om det är handen som använder mig för att bli kvar

hemmet fortsätter omkring oss

rören går varma fast ingen frågade
tvättmaskinen låter som om den redan vet vad den ska göra
dörren stänger sig lite för tyst för att jag ska kunna säga vem som stängde den

allt fortsätter fungera

men allt börjar kännas som något som redan bytt ägare

det är något som fungerar sig själv nu
och jag kommer in i det lite sent varje gång

och ibland
när telefonen lyser till i mörkret

är det inte jag som vänder mig mot den först

det är redan gjort
innan något i mig hinner bli färdigt med att vända sig