hur mår du

det är frågan som blir kvar i hallen efter att skärmen slocknar

vissa tröttheter känns igen i kroppen
den här gör inte det

du reagerar fortfarande på fel saker
säger stolen
därför fortsätter det

jag tänker svara direkt
för att slippa känna hur mycket kroppen hinner reagera innan orden kommer

bra tror jag

nej
säger vattenkokaren från köket
du satte på mig för fyrtio minuter sedan och glömde varför

det finns en sorts trötthet som fortfarande tillhör människan
den här gör inte det

jag går mellan rummen utan
riktning

som om huset flyttat sig
några centimeter under natten
inte nog för att synas
bara nog för att kroppen ska börja tveka vid dörröppningarna

hur mår du egentligen

egentligen är ett ord med för många händer i sig

det drar fram saker

stolen vid bordet står lite utdragen
jag får en omedelbar känsla av att någon nyss reste sig från den
inte stark
inte dramatisk
bara tillräcklig

jag blir stående

jag rättar till den långsamt
men lämnar den inte helt inskjuten
något i mig vill kunna se den ordentligt

från badrummet hörs det där lilla knäppet i röret igen
som om huset sväljer i sömnen

jag skriver: lite mycket just nu bara

bara
upprepar spegeln tyst när jag passerar den
och för ett ögonblick känns det som att spegeln
inte längre visar mig
inte riktigt

det ligger damm ovanpå tv:n
jag drar ett finger genom det utan att tänka

linjen blir kvar

så lätt är det alltså
säger dammet
att lämna spår här inne

hur mår du

frågan känns större idag
men inte som ett rum längre
mer som något som inte går att hålla kvar i samma form två gånger

jag försöker tänka efter ordentligt
men tankarna beter sig märkligt
de fortsätter några sekunder efter att jag slutat tänka dem
som fotsteg man fortfarande hör efter att någon stannat

kylskåpet startar bakom mig
det får hela köket att darra svagt

du märker hur allt håller på att lossna nu va
säger glaset i diskhon
du märker det på ljuden först

jag tar upp glaset för hårt
det tunna ljudet när nageln slår mot kanten får något i nacken att dra ihop sig direkt

glaset säger ingenting
men står kvar i handen som om det inte bestämt sig för vad det är

ingen fara
säger glaset snabbt
för snabbt
eller inte alls snabbt egentligen

och där blir jag rädd på riktigt

inte för att saker talar
utan för att de börjat lugna mig innan jag hunnit reagera

hur mår du egentligen

jag skriver: trött bara

sen sitter jag kvar länge med mobilen i handen
utan att skicka

för något i rummet känns plötsligt väldigt stilla
som om huset väntar på att se vilket svar jag väljer

och när jag till slut trycker på skicka
suckar elementet till i väggen
men stannar halvvägs
tappar sin egen riktning

som om det redan visste vilket det skulle bli