Mykorrhiza, så var det nog.
Tusentals sammanlänkade
där under jord,
väntandes på himlen.

Att släppa sitt regn,
så de kan växa igen.
Svampkroppar
som kommer i gäng.

Det gula guldet,
skogens skafferi.
Kantarellkroppen
slår upp sitt paraply.

Och det som skogen gömt
bland sten och mull
kommer upp
och fyller min korg.

De väntade bara på regnet
och nu är de överallt.
De var från himlen skänkt
här i vårt våta land.

Och aldrig trodde jag att vänskap
skulle vara så vanlig.
Aldrig trodde jag väl
att skogen kunde älska en galning.