Gatulampornas gula sken svävar över asfalten
I backspegeln svajar lyktorna med vinden, som vemodigt vinkar adjö.
Jag rusar genom vallen i 80 km/h,
Penetrerar den osynliga väggen där ljuset slutar
Och mörkret börjar.

Nu är jag inte längre i staden, där bruset lever i väggarna,
Där människor inte ser varandra i den täta folkmassan.
Färger och flaggor prålar om välstånd,
Skyltfönster dekoreras upp till taket med blänkande saker,
Lockelsen styr ögonen bort från tomma rum och ekon som studsar
Mellan väggar målade i kallt standardvitt.
Annueller odlas i massiva betongklossar,
Piskas till att bjuda in den artificiella våren.
Trötta, smörgula fjärilar söker sig mot våta kullerstenar,
Och undrar var gräset tagit vägen.

Irisen spänns som en gitarrsträng när pupillen vidgar sig,
Kroppen vet att för att kunna se i mörkret måste man bjuda in mörkret,
Låta det bli en del av en själv.
Jag gissar mig fram längs vägens kurvor, smeker gatans höfter med däcken,
Som en kärleksdans i blindo.
Åkrarna sträcker sig som ett oändligt svart hav under månljuset,
Vinden viner glatt när den springer över de blygsamma kullarna,
Ohejdat och fritt.
Perennerna sover, våren vaknar i sin egen takt. Fjärilarna vilar i gräset.

Nu är jag inte längre i staden. Inget brus lever i väggarna.
Ingen människa som sänker blicken när jag närmar mig.
Inga skyltfönster bråkar om min uppmärksamhet.
Det är som att jag helt och hållet har upphört att existera.