Tänk om knappen har funnits där hela tiden, under näsan på mig
och jag bara inte har sett den än.
Knappen som raderar allt, som raderar mig.
Så ska man inte tänka, men
det gör jag ändå.
Jag har inte hittat knappen än, och då får jag väl
förlika mig med det faktum att mitt liv inte är mitt,
mitt öde är inte min sak att bestämma över,
inte heller ifall jag raderas imorgon
eller på en tråkig, grå onsdag om femtio år
för att mitt gamla hjärta inte orkar mer.
Jag har märkt att jag trevar i blindo, sökandes
efter den där förbannade knappen,
allt oftare som jag har övertalat mig själv
att jag är en god människa.
Vad är en god människa? Sådär genomgod?
Jag var god när jag var ren, opåverkad, oerfaren, åldersfattig,
när jag var andra till lags och duktig som ställde mig i alla led.
Nu är jag smutsig och sliten, men desto rikare på ålder.
Jag är en syndare, och jag är ond.
Men om jag kanske kan förlika mig med det faktum att
det goda i mig är raderat sedan länge,
ersatt av det onda och smutsiga,
då kanske jag inte behöver treva efter den där knappen
och radera det lilla som finns kvar,
även om det är kladdigt och smutsigt.

Den är där någonstans i skuggan,
under näsan där jag inte ser.