°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Det är någonting i avsaknaden av ålder,
och tyngden från alla besvikelser,
som gör världen så enorm,
och så farligt lockande.

Det är någonting i hur jag vaggar mina minnen,
som tunna skärvor av glas,
sköra och redo att spricka
om jag håller fast för länge.

Det är någonting med den första kärleken,
mitt i tonårens dundrande kaos,
där varje beröring svider på nytt
som om huden just blivit till.

Någonting med källarens doft,
fuktig och instängd,
som fortfarande letar sig in i mig,
femton år senare.

Någonting med hur du pressade mig mot väggen,
hur luften försvann mellan våra kroppar,
hur världen smalnade av
och det bara var du.

Hur pingisbordets kalla yta mötte min rygg,
hur mina fingrar sökte något att hålla fast vid,
medan allt annat bara föll.
Hur du tyglade dina ivriga fingrar,
hur min hud svalkades av ditt saliv,
och dina kyssar brände mig på nytt.

Du var 17, jag var 15,
15 år sedan är en evighet.
Någonstans, inlåsta i den källaren
finns vi fortfarande och brinner.
Minnet har borrat sig fast under huden
som aldrig riktigt blev densamma igen
sen dess.

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°