En stilla bris for in genom fönsterspringan där hon låg. Man kunde höra ett svagt sorl av fågelkvitter längre ner mot stråket. Ut längs med stadskärnan följde minnen av tider som flytt, allt i kapp med årstiderna. Det var sent inpå sommaren, mycket hade hänt och det var lite som i en oas i en ökenhetta. Den som lagt sig längs med tillvaron där hon interagerat både yrkesmässigt och privat. Det stod en bukett med mörkorangea blommor ute på matsalsbordet. Man kunde se hur solen ivrigt kastade sitt ljus över de utstuderade blombladen. De var liksom en annan dimension, där de stod. Neg så försynt där vid frukosten, det kände hon. Fötterna drog sig mot varandra i en cirkel, det var lite av en ovana hon hade. Sakta masade hon sig upp från stolen, det fanns mycket att göra, mycket att hinna med.
Hon skulle polera ramarna idag, det visste hon. De med olika, vackra karaktärer och personlighet. Det fanns nämligen tre särskilt utvalda ramar med fotografier i på hennes gamla byrå. Den första med målat trä i guld, den andra i ett sällsynt snidat sirligt träslag, den tredje i mässing med flera graveringar på. Det gjorde ont i hjärtat att putsa dem, det visste hon. Hon hade dock ofta förberett sig och planerat in ett sötebrödsbak samma dag som lite för att kompensera det som var smärtsamt. Samma ritual, var gång. Ute i hallen ringer plötsligt telefonen, det tar ungefär en kvart att avsluta samtalet. Det var visst från någon anhörig. Rösten ekar i andra änden. Sida vid sida flödar en svag liten ensemble av klassiska instrument. Lite som hissmusik, men på ett operahus med musik i mellanakten. Det hörs ett klick från andra änden och med det lägger hon på luren.
Stigen knögglade sig fram under fötterna där de gick under lövträden, det var isiga vindar just denna eftermiddag. Oerhört vackert där ändå, längs med viken kände hon.. Det hade passerat flera decennier nu, sen allt hände. Ännu en gång, hade hon ältat. Allt det där hon minst av allt ville säga inför henne. Hon skulle ju inte göra det, hade hon lovat sig själv den här gången. Ändå gör hon det likt en skock skränande trutar varevigaste gång. Anne- Maj och Lisen hade varit bästa vänner ända sedan ungdomen, det blev alltid likt ett strilande regn av historier när de sågs. Lisen hade just den effekten på Anne- Maj; förlösande och avväpnande. Lisen bjöd på vaniljbullar med kräm inuti väl hemma igen när de slagit sig ner inne i värmen. Anne- Maj lånade som alltid den där filten med inslag av små dekorativa detaljer i där hon satt i soffan med sin kopp. Det kändes tryggare så. Plötsligt utbrister Lisen att;- Ska vi inte ta och göra ett nytt försök i år igen ändå med den där kursen på västkusten vi pratade om? Anne- Maj vänder sig yrvaket upp. Hon hade nyss flutit bort blicken mot trastarna i äppelträdet utanför. Lisen frågar igen; Jo, den där kursen vi skulle på, men som inte blev. Anne- Maj såg på Lisen med sina ljusa grönmelerade ögon med en uppseendeväckande min, lite fundersam. Liksom vaken och med en liten tår i ögonvrån. Ja! Absolut, det måste vi ju passa på att göra nu när det ser ut att bli en riktigt vacker sensommar. Ett knastrande läte hördes från henne, där hon nyss tuggat ur sitt kex. Hon lyfte därefter på skeden sakta, drog ett djupt andetag. Lisen såg att det var något särskilt hon hade att berätta. -Du vet ju att det är årsdagen idag, sedan allting började. -Ja, frågade Lisen. Anne- Maj tog upp ett gammalt brev från sin handväska och vecklade ut det. Därefter mumlade hon något om hur livet ibland kan bete sig lite som flaskpost, att svar brukar komma, men långt ifrån alltid i tid.
Hon började sedan läsa. Det löd; "Långt in bland snåriga skrymslen ligger en liten, liten sjö. Intill sjön bor det i en liten stuga en liten näpen dam. I den lilla, lilla stugan nere vid sjön ser den lilla damen mycket. Hon ser hur lampskenet faller sakta mot kudden om kvällen, nedanför hennes trapp ser hon hur grodan nere i gräset stilla pulserar med sin lilla kropp därnere. Invid farstun hör hon hur ett stilla ljud från väggklockan tickar. Och den berättelsen om den lilla damen vid den lilla stugan, det är min dikt till dig om den bilden jag har av vad du skänker mig. Alla de stunder vi ses och umgås. Om jag inte har läst upp detta brev för dig ikväll, när vi ska ses - så hoppas jag att jag kan göra det någon gång i framtiden. Kramar, din vän Anne- Maj; Solna november 1992. "
Lisen satt tyst och häpen en stund. - År 1992, det var ju bara tre år efter att...? Ja...svarade Anne- Maj. Jag råkade hitta det ihoptryckt innanför en bokpärm härom dagen. Jag tänkte att det vore idé att läsa upp, så att du får en bättre inblick kring vad jag menar när jag brukar säga. Det där om att du fick mig att stanna kvar i sinnet med allt vad du bjuder på så fint. Och hur du tar emot mig så vänligt trots att jag vantrivts i den här betongorten och kanske inte alltid är så glad. Det tog ju många år innan jag faktiskt hörde vad du sa när du ringde, det minns du ju?
- Att det tog...mumlade Lisen, som gav ett instämmande ögonkast. Hon lyfte sedan på sig och bar ut fikat till köket. - Johan har förresten blivit mycket flitigare nu med att besöka gravarna. Lisen vände sig fundersamt om. - Jaha? Pratar han om hur det var sen då, när han kommit hem? - Nej, han sitter mest och pratar om de där vackra personliga ramarna jag brukade putsa varje vecka med olika fotografier inuti. Han brukar nämna att han brukade tycka det var så fint när jag gjorde det, lite drömskt liksom. Jag brukar svara att, ja det var ju ändå rätt speciella ramar ändå, de där. Som om gjorda från en annan epok liksom. Anne- Maj kände hur det började snurra till i huvudet, sisådär när verkligheten börjar rasa samman. När minnen bara är ett enda blurr. - Där kom det igen! menade hon nickande.
Vad hände? Frågade Lisen. - Jag såg strimmor från ett köksbord med tallrikar runt mig och efter det en liten glimt av blonda barnlockar...
Lisen reste på sig, tog en burk med rosa små konfektbitar i. Satte sig med burken vidöppen bredvid och lade armen om henne. Anne- Maj satt där en stund med tomma, glansiga ögon innan hon slutligen gick ut likgiltigt och synligt trött till hallen där hennes ytterkläder väntade.
Lisen satt på sin varma vardagsrumsmatta samma kväll, den vackert klarröda. Bläddrade runt lite förstrött i det gamla fotoalbumet hemmavid. Det var stjärnklart på himlen precis utanför. Längs himlavalvet hade hon sett karlavagnen där på sin promenad under kvällen. Tänk ändå, hur Anne- Maj hade klarat sig igenom alla sorger så som att mista det finaste man har. Hon fastnade särskilt vid ett gammalt foto, där hon sågs springa ut mot vågorna med ett glitter på vattnet. Hand i hand, mot vågskvalpet med en av de sina små. Det knöt sig i magen på Lisen, men det gled fort förbi.
Hon minns allra särskilt hur Anne- Maj när de var barndomsvänner då och då brukade berätta eget påhittade godnattsagor innan de skulle sova. Det var som varm, silkeslen honungsmjölk i magen att få somna till, minns hon. Undrar just om hon innerst inne vet hur det är...Vilka som finns innanför de där gamla vackra ramarna? Hon slår sig ner på vardagsrumsgolvet igen och drar denna gång fram en låda ur skåpet. I lådan ligger kuvert på rad som hon vecklar ut. De är skrivna på 90- talet. En del av färgen från pennan hon skrivit med hade bleknat en del. Hon läser; " Kära Anne- Maj. Jag hörde om den fruktansvärda händelsen. Du ska veta att jag alltid kommer att finnas här och lyss.." Hon stannade tvärt upp, vecklar sedan ihop brevet och skyndar därefter tårögd in mot badrummet för att badda ansiktet omsorgsfullt med sval bomull.
Strax därefter lägger sig Lisen ner för att somna. Vem vet? För även om Anne Maj var lite av ett mysterium för de som kände henne där hon gick omkring så var hon alltid numera ändå mer närvarande än förr. Nu, när hon numera fullständigt sköljde över sig själv med ett enormt osynligt hav av tröst och uppenbarlig lindring. Allt från musik till kreativa göromål som till exempel de goda kaffebröd hon bakat. Och allt tack vare tiden, tänkte Lisen. De brukar ju säga det att tiden kan göra mycket. På med avslappningsmusiken, tänkte hon och lät sig svepas in i drömmarnas slummer i kapp till flöjter, symbaler och stillsamma stråkar i bakgrunden.
Någon vecka senare stapplar Lisen in i hemmet. Hon slänger av sig kappan och slår sig ner. I väskan ligger det senaste numret från dagstidningen, kulturdelen. Hon slår sig ner och bläddrar, där det på mittuppslaget är en stor bild på en jättesamling av små, oerhört vackert, utstuderade tavlor. De hänger på en vägg i en utställningslokal. Bilderna föreställer olika former av hus som människor genom epoker har levt i. Och det på ett så bildskönt sätt att konstnären nu fått pris för hela sin samling. Hon läser långsamt orden i tidningen från den unge mannen; " Jag ville spegla mina egna drömmar om olika typer av hem och bostäder i mina egna kreationer. Mycket just för att jag själv tyvärr alltid saknat en stadigvarande bostad under min uppväxttid som fosterbarn." Vidare läste hon att mannen i fråga hade som ett litet hjälpmedel till arbetet att lyssna på klassisk musik när han målade, varav hon kände hur det rös till i hela kroppen. Precis som Anne- Maj, tänkte hon... Hon lade ner tidningen på bordet ihopslagen för ett par sekunder, blickade snabbt ut genom fönstret. Vände sig om ett par sekunder och tog upp den igen. Väl nere i soffan, lade hon tidningen i famnen på sin man bredvid, drog en djup suck innan hon utbrast; - Vad säger du, är det dags att berätta det för henne?