Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En låda med tid, kommer lastat.




"- Du är så mycket mer än vad du tror..." Malkolm vänder blad efter blad i den lilla pärmen. Den börjar bli lite böjd i papperskanterna nu, efter åren. Han hade hunnit fylla trettiofyra år nu. Tiden hade varit på ett sätt en sorts ny upptäcktsfärd. Både inom sig själv och från det han nu botaniserade i. I sin hand höll han en av de kvarlämnade råd och bevittningar han hittade efter sin mors bortgång. Hon hade varit en gåtfull mor. Delvis det, men även också ofta övertydlig i sitt sätt att försöka interagera och till sin omvärld. - Du ska få en grön bild idag, mamma. Sade han tyst för sig själv där han lade ihop pärmen. Malkolms mamma hade skrivit i sin sista önskan till honom att de ju nu den kommande tiden behövde hitta andra sätt att interagera på. Nu när hon inte längre fysiskt kunde. Hon hade med egna tankar och idéer där i sin önskning skrivit att; "När orden inte räcker till, ge mig en bild av något slag. Ett foto, en målad bild eller skiss. Om bara så en sekund finns till övers; ge mig ett av dina ögonblick..."

Malkolm såg ut över ängarna där han stod den där julidagen. Solen hade lagt sig över honom och hela dess vyer med ett omfång så starkt att hans sinne nästan vibrerade. I handen höll han den gamla systemkameran han ärvt. Han väntade på precis rätt ögonblick, att känslan skulle infinna sig. - Asch..utbrast Malkolm. Det var inte tid eller läge för djupa funderingar idag. Ett arbete väntade, familj väntade. Han riktigt kände hur otålighet satte fart i honom. Han borde nog ta sig hemåt nu. Väl nedanför backkrönet möttes han av en märklig värme som välvde över hela överkroppen. Framför sig, längs med skogsvägens kant var en liten öppen dunge, med en alldeles särskild känsla där han stod och beskådade. Han tänkte; - Tänk att en solbelyst, fullständigt mossbeklädd gammal stubbe kan vara så bemötande. Så full av tysta samtal. Just det ögonblicket, får du av mig nu mamma.



Väl hemma möts han av ett buller som genast sätter sig närmast tinningen. Han älskade sina barn högt och skulle aldrig ångra dem. Den minsta låg kvar på ena soffsidan likt hon gjorde när han hade lämnat hemmet den där dagen. Hon var fem år gammal och trots maningar utifrån lite väl ofta kommit över stunder med ändlös skärmtid. - Men älskling, vad sa vi om det där? Han tog ett ögonkast mot köket där hon stod och plockade disk. Hon drog en lite hjälplös gest, suckade och fortsatte dona. Malkolm gick fram till sin lilla tjej, strök handen över håret och berättade för henne att han fått en ny idé. Flickan höjde blicken med förvånad men ändå förväntansfull min. - Vadå pappa?..- Det får du se efter vi ätit ikväll, svarade han.


Efter kvällsmaten gick Malkolm och alla hans tre barn en våning upp. Längs golvet låg en rörig samling av leksaker, tygstycken och annat som råkat hamna där i förbifarten. Tiden var knapp, om bara någon timme skulle barnen vara i säng. Han satte sig där i kanten av rummet och öppnade en av lådorna som var bredvid. Ur en av de använda tekartongerna från köket, plockade han upp några utklippta bilder från barnens teckningar. - Kom, vi ska storstäda lite. Bara på mys...log han milt mot tjejerna intill. Flickorna tittade entusiastiskt på de små lapparna som deras pappa klippt ut. Från ett hav av kaos, hade Malkolm bestämt sig att skapa små, små korn av reda och konturer. Han minns hur hans mor ofta talade oroligt om hur samhället mer och mer tappar fingertoppskänslan för det som en gång i tiden hade fler punkter. Mer tydliga markeringar för ögonblick, de händelser som behöver få sin början. Sitt slut. Väl nerbäddad under det mjuka täcket den där kvällen pratade den yngsta dottern om att i hennes låda hade det faktiskt fått plats hela tjugo bilder. De var även snyggt och på rad placerade minsann. - Pappa, när ska vi dammsuga?..En lätt tår föll på Malkolms kind när han sakta masade sig ner för trappan den kvällen. Utmattningen hade tagit totalt fem månader av hans vardag. Hustrun var dessvärre också depressiv, sov mycket om dagarna. Hemmet hade hamnat på efterslänten, kanske till och med mer än vad kriterierna skulle anse som normalt. Han tog ett långt djupt andetag där han sjönk ner i fåtöljen för att få en liten stund i stillhet innan natten. Ikväll skulle han titta på ett avsnitt av den gamla tv- serien Falcon Crest. Det var liksom ett sätt att få resa i tiden, krypa ur sig själv och dess bekymmer för en stund. -Så vilsamt... myste Malkolm för sig själv i tanken.


Helgen därefter var det födelsedagskalas. Det var Malkoms äldre syster som fyllde år. Det var fullt hus, stim och stoj. Barnen sprang runt runt och lekte. Innan ljusen på tårtan skulle blåsas ut, lade Malkolm märke till hur inredningen i ett av de mindre rummen såg annorlunda ut. Han utbrast; - Har du möblerat om? Systern fick något märkbart, lite stillsamt förnöjsamt i blicken.- Ja, du förstår, jag har låtit mig inspireras av några punkter av vad hon brukade klaga över. - Jaha, hurdå menar du? - Jag försöker separera den tillgänglighet jag ju som nutida människa ju är i relation till dess kommunikationsmedel. Jag har infört en "samtal med instans- hörna", för att på det sättet styra upp upplevelsen av samtalet. Samt frigöra tid och tankar. Alltså, ge mer " luft". Det mamma brukade prata om. Jag har i det försökt inrätta en mysigt iordningställd hörna för det. - Jaha, vad intressant..Sa Malkolm. Framför dem var en djupröd öronlappsfålölj med fotstöd framför. På väggen intill en liten vardaglig inramad bild på deras katt i fönstret, i svartvitt. Bredvid stod ett sidobord och ovanpå låg en anteckningsbok samt en vacker kulspetspenna. Man kunde dessutom se ut mot björkarna från fönstret. - Ja, det är ett sätt för mig att spara på energi, och själv bestämma när jag är redo. Annars blir vardagen ockuperad, fortsatte hon. Malkolm nickade sakta, blicken flöt bort, liksom glansig den här gången.


Två veckor senare var Malkolm tillbaka på sitt arbete. Under morgonen hade ljudet från tågresan satt sig som en hård bräda innanför pannan. ' Todooon, todoon, todoon...."dunkade det. Myllret av otåliga människor rusade omkring honom där han gick längs perrongen. Han var tillbaka. Tillbaka till allt det där som svämmade över, dränerade honom så var dag. Stolen han satt på kändes hård, opersonlig och bara alltför långt bort från hjärta och själ där han satt. Det var som om han behövde något mer poröst och flytande i kontrast till alla hårda ytor omkring. På lunchen valde Malkolm att ta en tur ut för att gå en stund. Närmare parken låg en lite större damm mitt i staden, där änder simmade omkring. Malkolm rotade fram det han hade kvar i fickan från brödet han åt innan han gick ut. Därefter tog han upp mobiltelefonen, och öppnade ett videosamtal. - Hallå sötnos...Ett yrvaket läte hördes i bakgrunden, han såg hur hon sakta trevade upp ögonen där på skärmen. - Jag saknar dig, ska du veta. Tänkte om du har lust att se på här när jag ger dem lite smulor? Ett sakta litet leende smög sig in på hennes ögonvrår. Så rart, tänkte hon. Längs med vattenytan kunde hon se hur det bara fullständigt glittrade. Lätet från fåglarna nere i vattnet bjöd till skratt, där hon satt inne i det dunkla rummet. - Vad vill du ha till middag ikväll? Frågade han lite avlägset. Han visste att svaret skulle dröja, hon var ju alltid så ändlöst trött. Liksom han själv, tänkte han. Men- han skulle ju ha tålamod. Det hade han lovat sig själv. - Kommer du ihåg de där goda potatisbullarna med lingonsylt vi brukade få i skolan när vi var barn? Frågade hon. - Jaa, absolut...svarade Malkolm. - Jag blev så otroligt dundersugen på färdiglagade sånadära, som man bara värmer i ugnen. - Klart jag fixar det! Senare samma eftermiddag går Malkolm in i butiken, rätt så nära där de bor. Egentligen brukar de ju lägga ner omsorg på ordentligt hemlagad mat, tänkte han. Men idag är det nostalgi som gäller, sade han till sig själv. Väl hemma samma kväll, när han placerat potatisbullarna i stekpannan, tog han kökssaxen fram ur lådan. - Löjligt kanske...tänkte han. Vidare klippte han ut en bit av bilden från paketet och präntade ner några enstaka ord på baksidan.


Senare samma kväll, läser Malkolm för sin ena dotter. Först berättar han den gamla lekfulla ramsan ; " Ett skepp kommer lastat" . Därefter är det dags för sagan. Vid godnattsagans näst sista sida, utbrast Malkolm till sin dotter att på andra sidan arket fanns en liten överraskning. Flickan sken upp, bad sin pappa vända på bladet med sina små fingrar ivrigt viftande. Upp dyker en tunn kartongbit, med en potatisbulle på framsidan. Flickan skrattar lite lätt och frågar;- Vad betyder det? Malkolm vänder på kartongbiten, och läser; " Hej min älskade tösabit. Hoppas maten smakade bra. Hälsningar från farmor i himlen..." En liten glansig yta sågs på Malkolms öga, när han hörde dotterns svar. - Å, jag saknar farmor. Men jag saknar dig ännu mer, pappa...- Nu har vi gett farmor i himlen en liten rolig bild idag, och säkert är hon mätt och belåten där hon är nu också hon, nu när vi gjort en hälsning från potatisbullarna. När han efteråt närmar sig flickans dörr till rummet frågar hon; - Pappa, vad var det egentligen som skeppet kom lastat med? - Ja du min lilla älskling, svarade Malkolm. Det var nog fullt av lådor med all tid vi nu möjligtvis behöver...



Malkolm går makligt nedför trappan den där kvällen. Han ser märkbart förvånad hur nedre våningen är fylld av tända lyktor av värmeljus där nere. Vid köksbordet sitter hans livs kärlek, med en rykande tekanna placerad på bordet bredvid lyktan ovanpå duken. Hon tittar menande mot honom, lyfter kannan mot en av de framdukade kopparna, tar ett djupt andetag. Sedan är det som om något nytt, klart, färglagt och nyanserat tittar upp från henne. Han sätter sig ner mittemot, och tar hennes hand. - Jo, det var så fint det där med fåglarna vid vattnet idag. Det du delade med mig. Ska vi inte ta och tappa upp ett kvällsbad, du och jag? Det fullständigt går en rysning av välbehag genom Malkolm. Inte av egentlig lust, men av lättnad och hopp den här gången.

Och till tonerna av Roxettes låt " Paint", som var hennes favorit sedan ungdomsåren satt de sedan där, två livskamrater den där kvällen. Bubblorna svävade stillsamt i kapp med det avskalade skenet från ljusen. Värmen spred sig i henne där hon satt. Han vände sig om för att fylla på lite mer varmvatten, ställde frågan till henne åter och igen. - Nå, hur känner du nu. Är du här och nu nu då? Hon svarade; - Ja, Malkolm... Nu, nu är vi här och nu.





Övriga genrer av Drömmar och tacksamhet
Läst 71 gånger
Publicerad 2026-04-10 05:50



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
LASTAD*
2026-04-10
  > Nästa text
< Föregående

Drömmar och tacksamhet
Drömmar och tacksamhet