Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

När guldregnet faller




Böljande linne svepte i vinden där längs ljusstrimmorna. Det fanns nytvättade kläder på linan där ute i trädgården den där dagen. Det var nog just ljuset som hade mest inverkan där, då hon ännu valt att bo kvar. Trots alla minnen, alla outtalade samtal. Det som hade gjort så ont. Ett nästan guldaktigt skimmer tycktes slingra sig in längs med kanterna av den lilla stigen, den bakom skjulet. Hon brukade passa på att ströva inåt längs den stundvis. Mycket för att den kunde ha likt en magisk effekt på sinnet i auran den gav. Allt prassel bland rötter, barr och gamla grenar under fötterna liksom rensade. Klargjorde. Som fraset från en nysvalnad kanelbulle, tänkte hon. Idag skulle hon mest vila ögonen på blåbärsriset där hon gick. Det ledde tankarna tillbaka till sagans värld. De där små, små miniatyrbarnen på bokuppslagen med söta huvudbonader från naturen. Vackra, prunkande bärbuskar och dess blad stolt poserandes intill. Blicken for drömskt bort där hon gick. Sakta och makligt, men med ett nära samtal till puls och hjärta inuti. Solen strök sitt nästan brandgula ljus längs med träden. Hon önskade ingen annan plats än denna just nu. Inte för något annat i världen. -Det är ju här allt händer, tänkte hon. -Att jag aldrig tänkte på det...


Väl tillbaka in i hemmet, pinglar några hängande dekorationer i sten och glas blandat i olika kulörer från altanens ovansida. De var en samling noggrant utvalda sådana, för att skapa skydd och rening tänkte hon. Hon öppnade sin mail och bestämde sig för att svara på några av de hon fått. Allra särskilt var det viktigt att hinna med att svara på mammas mail. Hennes mamma levde och verkade långväga bort. Ja, man kunde mena att det nog var närmast vid andra sidan jorden. Hon var frilansare och behövde vidd under sina vingar, brukade hon säga. Hon lutade sig lite lätt mot armstödet, placerade handen vilsamt för kinden att vila på. Med eftertänksam blick, började hon skriva. " Kära mamma. Det har varit en fin vecka, visserligen flera dagars regn i början. Men nu har det lagt sig som ett guldregn över hela Fläderduvans backkrön igen. Precis som du brukar prata om att du längtar till. Det blev tyst ett par sekunder i huvudet på henne. Det var likt en tryckande, dov pil av ömmande tryck som drog in i henne. Ännu en törn i bröstet, tänkte hon. Det var inte med lätthet hon präntade ner dessa rader till sin mor. Hon visste att hon måste, det hör ju till liksom. Och dessutom, tänkte hon. Det var ju inte mamma som var huvudorsaken till att allt blev så som det blev. Hon fällde ihop datorn, gick ut i den stora salen och öppnade vitrinskåpet.- Nu ska det ut! Tänkte hon. Med ett frenetiskt rafsande stuvade hon ner de massiva, men exklusiva glasen ner i en tygkasse. Ner for också flera av de fotografier som hängde på väggen med honom med i bilden på. Alla medaljer i byrålådan ute i hallen åkte med ner de också. Hon kastade sig in i bilen och började köra den där eftermiddagen. Långt härifrån, långt...tänkte hon.



Nere vid en vik lossade hon sedan på den lilla ekan som låg vid bryggan. Sakerna hon rafsat åt sig låg noggrant nerpackade i en gammal trälåda med en stor tung sten inuti. Ute på sjön kan man svagt höra hur hon lågmält talar en stund för sig själv. Allt för att sedan sakta sänka allting till vattenytan med svingande armar.


Som barn brukade hon tycka om att måla och teckna. Allt från skisser till serier med roliga karaktärer eller runformiga, stora blommor i varma målade toner. Men inte numera. Nuförtiden var det stenar som gällde. Delvis ur andligt och spirituellt intresse, men också för att stenar var så okomplicerade i sin utformning. Uppe på vinden tillverkade hon diverse föremål och figurer av olika stenar som limmades ihop. Väl färdiga, placerade hon ut dem i sällskap med alla blommor som stod i olika hörn, runtom i trädgården. Det hade blivit en originell och personlig skara föremål, där man såg sig omkring. Och ofta just en viss tid om morgnarna, när solbelyst regn låg tätt över gräs växter och glasstenarnas byggda formationer, kunde man se det igen. Ett skimmer. Men bara en viss tid på dygnet, aldrig senare än så. Ikväll, var det som om ett skimmer även hade lagt sig över hennes kind, i tårar.



- Din nedrans idiot...mumlade hon strax innan hon slutligen somnade. Sedan något år tillbaka var hon änka till den man hon älskat oerhört djupt. Han var framgångsrik under sina år, tävlande i olika idrottsevenemang och hade även eget företag vid sidan av. Att han drack för mycket, kostade honom dessvärre en alltför tidig död, det var visst något med hjärtat förstod hon. - Om det ändå inte vore för ovissheten...hörde hon sin egen röst svagt mana om där djupt nere i drömmen. Hon kunde se en silhuett av hans gestalt nere vid stranden, sitta. Det kändes märkligt nog som om havet hade en märklig färg. Liksom som pärlemorblå. Plötsligt ser hon hur hans huvud vänder sig mot henne. Han börjar tala; " Min älskade. Jag vet att du är ursinnig på mig än, snälla var inte det. Alla de gånger du fick höra utifrån att jag varit ute med en annan kvinna, var bara elaka tungor och lögn. I min vrede när du konfronterade mig efteråt var gång, slet jag av en kristall i taget från vår gamla lampa, du minns säkert vilken. De ligger där vi brukade må som bäst, du och jag"... I ett svagt dis försvann gestalten. Utan tid och rum, satt hon plötsligt nyvaken där i sin bädd.


Det hade torkat upp efter regnet där om morgonen, naturen låg liksom flämtande, alltmedan små glimrande droppar föll längs med grenarna. Det var liksom lättare att andas med det, tänkte hon. In på gården hördes en bil fara in. Ut springer en mörkblond liten tjej, med sina kristallblå blick trevandes efter dörrhandtaget. - Faster!...Flickan fullständigtrusar in i hennes armar. Det var en varm omfamning den där dagen, det var länge sedan de sågs nu. -Vilka fina lockar du har, utbrister hon. - Ja, mamma gjorde flätor igår..Med en packad picnic- korg hand i hand strövar de två senare ner längs med skogsstigen. Ljuset hade lagt sig över Fläderduvans gläntor lika varmt och omfamnande som alltid. Längs marken kunde lilltjejen pröva fötterna runtom längs rötternas frasiga knölar. Hon ropade; - Se vad jag kan! Hon log till svar. - Vad ska vi göra då, där nere vid sjön?, frågar flickan. Hon fick något blankt i blicken, såg för en sekund upp mot den knallblå skyn ovanför och drog ett djupt andetag. - Jag tänkte att vi kunde måla små miniatyrbarn i en sagoskog idag. Med hattar som svampar, jordgubbar och vackra blad bland buskar fulla med vackra bär. -Jaaa, vad roligt...svarade brorsdotter och rusade in, rakt ner till strandbrynet. Filten vecklades ut, vinden fladdrade med den. I lugn och maklig takt började hon packa upp från korgen. - Vad är det för armband du har där, så fina stenar?..Flickan undersökte nyfiket kristallerna som hängde på rad och glittrade lite sådär halvslitna i solen. Vassen bredvid dem for prasslande i vinden. - Jaha, det där..svarade hon. Det är bara jag som gjort ett litet påminnelse- armband. - Vad är det du ska påminnas om då? Frågar flickan där på den varma filten, lite otydligt med kakrester från den lilla munnen. - Att livets svar och det man känner inte alltid är slipat och kristallklart. Att man ändå trots det aldrig ska tappa sin tro till kärleken ändå...


Ovanför dem svävar en rad med fåglars vingar sakta ut längs med himlsranden. En segelbåt syns långt bort, sjöns glitter bländar av allt ljus. Flickan svarar sedan; - Ett sånt armband tänker jag också göra, när jag blir stor.






Fri vers av Drömmar och tacksamhet
Läst 72 gånger
Publicerad 2026-04-11 11:41



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Drömmar och tacksamhet
Drömmar och tacksamhet