Ljudet från stereon flödade lågmält i bakgrunden. Kvar låg små ting lämnade förstrött och lite ledsamt liggandes längs soffhörnet. Det var en alldeles särskilt dag idag, det var dags för tjejerna att ses samma kväll. Det hade passerat länge nu, sedan sist. Så länge att Clara hade börjat riktigt känna en tomhet sprida sig ända ner i hjärteroten. Ikväll skulle de ses igen, och det var nog just bara det Clara levde på just nu. Väl nere på byn samma kväll kunde hon höra dunket från några epa- traktorer i förbifarten som gled förbi. Ett vimmel och sorl från högljutt prat mötte henne längs med vägen från ett av husen. Månen stod högt i skyn den kvällen, Clara kände hur det brast lite i henne där, när hon mötte dess sken. Hon tänkte för sig själv; det är tårar av förhoppning- inte sorg. Fram ur fickan trevade hon upp något som liknade en näsduk. Vad som helst fick duga, för när väl Clara hade fått sin tår längs kinden skulle det liksom aldrig sluta. Hon drog ett fast tag om jackan, och rättade till hårlockarna när hon entrade tillställningen. Nu skulle allt bli bra. Nu - skulle hon leva...


-Vad du låter lustigt när du äter. Utbrast han där de satt i solen längs med strandstråket den där eftermiddagen. Clara minns tillbaka på hur han brukade tala till henne. Hon kunde ana en liten glimt i hans ögonvrå, en sådan där hon aldrig blev riktigt klok på. Hon älskade det där ruset. Just det där, där allting hände. Ändå hatade hon hur hon faktiskt gjorde det, alltså älskade det. Gabriel var nog visserligen just den kille hon känt allra mest för, trots allt. Han hade liksom en gestalt som brände rakt igenom henne, som kändes brinnande och skön. Det var något särskilt med honom, och märkligt nog så minns hon honom mer som symbolik ur en hjärtesorg än just den relation det då var. Likt ett armbandsur, med ett enormt osynligt emballage av rytm och dess ingredienser. Ofta hade hon funderat för sig själv vad just denna känsla grundade sig i, att hon föll för just honom. Kunde det ha haft att göra med hennes uppväxt? Clara tog upp sin anteckningsbok, en penna och började stillsamt, varsamt anteckna. Nästan lite drömskt, där hon satt där på bänken. Gabriel tittade lite sneglande, men märkbart oberörd en sekund på henne och tog därefter upp mobiltelefonen. Man kunde höra hur det kluckade stillsamt nere vid vattenbrynet. Stilla, tänkte Clara, och kände hur liksom en osynlig hand från henne la den ovanpå sitt bröst. Den plats där det just skett... Stilla mitt hjärta.


En, två, tre, fyr....Klockan tickade sakta där de passerade. Tidsvisaren kändes som en evighet där den gick längs ett streck på hennes armbandsur. Ute i hallen ringde dörrklockan på, det var hennes vän och granne som var på ingång idag. Ute ringlade folk likt en myrstack omkring, det var ju helg idag. Många hade begett sig ut för att shoppa och göra ärenden. Clara drog ett djupt andetag där hon stod vid fönsterkarmen, släppte sedan ut en lång klar ton för ett par sekunder. Inte som i en sång, men för att fånga stunden. Det var som att dagen behövde synk från dess efterfrågan. Tiden hade gjort sitt lockrop, men hade hon lyssnat? Upp for dörren och Lenita for in. Glad som ett vårväder liksom alltid sjönk hela udden av rummets skarpa färger där och då. Solljuset utifrån var ofta obarmhärtigt för Clara. Allt, på grund av minnessorlet. Det som kapat tiden. Den som alltid satt på hennes vägg, prasslade till när ytterplaggen drogs på. Det som otåligt fläktade mot henne, när hon mötte luften utanför. Just därför, hade Clara ett hemligt eget sätt att fånga tiden på. Den i hennes anteckningsbok. I den fick allting existera, till och med de mest skavande bitarna. Det var som att ljudet och rytmen runtom fick en landningsbana till sinnet. Idag var de på väg på en konsert. Ingen stor sådan, den var folklig och småskalig i föreningshuset längre bort. Men den brukade sätta sig i Clara på ett alldeles märkbart sätt. Iallafall tyckte hon det själv. Stunden till ära hade hon tagit på sig det där armbandet med de små gnistrande stenarna i. Det var inget påkostat armband, men hon bar det än idag trots att det hade passerat så många år nu. Väl inne i salen fylldes liksom självaste själen av som om den bjudits en djupröd, varm stor kofta i angora. Det var rytmen och tonerna som just där i Claras envisa vilja, och tacksamhet för livet självt, som ljöd. Väl hemma samma kväll, tog Clara åter upp sin bok och började skriva. Denna gång till ljudet av något helt annat än sorg.



"Hos mig är du alltid hos mig. Men vem du är, kanske jag aldrig får veta. Kanske är det så att du är den del av mig jag sökte i mig själv, mycket på grund av just tiden. Att tiden och dess rytm var den eld med dess kärna jag så behövde. Gabriel, jag kommer aldrig att glömma dig. Nog för att mina ärr kommer att blekna på hjärtat från alla stunder i kosmos vi delade. Det kosmos där din rytm tycktes vara så förutbestämd och säker på precis allting, var dag. I din blick, såg jag skymten av klockan." Clara hade precis färdigställt de sista orden i sitt manus. Hon skulle skicka det vidare till förlaget kommande dag, de hade redan avtal sedan en tid tillbaka.. En svag isande känsla svepte över kinden när hon slog igen laptopen, det var med blandade känslor hon reste sig idag. Det var dags att fira. Hon rusade ner mot det närmaste konditoriet i kvarteret bredvid. Clara hörde väl därefter innanför dörren ett sorl och slammer omkring sig. Dels ljudet från gästerna, men även hur det högljutt nynnades i bageriutrymmet innanför. Ett ovanligt mjukt ljud och puls for igenom Clara den där dagen, dovt på något vis. Som om det skarpa, nästan lite obehagliga nu blivit följsamt. Som silke längs själ och hjärta. Med papperspåse och godbitar i ena handen, hörde hon sig själv utbrista i långa, djupa toner. Clara tänkte för sig själv; Jag vet...Vad klockan är.