Många har åren varit kämpiga, en del självförvållat, en del inte. Der som varit självförvållat har jag med mycken slit och hårt pannben tagit mig ur och det som jag inte själv vållat får jag lära mig leva med, det är bara som det är.

Ja, jag vet det där om Jantelagen men så pass mycken empati har jag inom mig för att förstå och på ett sätt sätta mig in i andras lidanden och helveten de går igenom.
Barn som lider och far illa utav vuxnas dåliga beslut, människor som lider på grund av andras jakt efter rikedom och maktmissbruk
Så det och sådant som är mångt mycket värre än mina enkla problem förstår jag så väl men detta liv som jag är i, är mitt liv och min verklighet. Och då jag nu väl tagit mig ur och accepterat hur livet kommer bli för mig framöver och försöker leva det i någon slags harmoni så stöter livet åter på patrull som sätter käpparna i hjulet för den harmonin med saker jag inte kan påverka med vare sig hårt pannben eller acceptans.

ett liv är levt, ett rätt så långt och bra ett
minnen av skratt, glädje och kärlek finns där
minnen av hårt arbete så ock
Ja glädjeämnena är många, mångt fler än de sorgsna
Dit borde tankarna gå 
men den enda är
"när tar detta slut"
då inte glädje kan trumfa över det som kommer