Telefonen pressad hårt
mot mitt öra—
så nära att jag hörde dig andas.
Bakom dig: stolar som skrapade,
ben mot kakel.
I min lilla lägenhet
rörde sig ingenting,
bara fönstret som läckte marsvind
in i mina händer.

Jag spände mig för det—
orden du till slut skulle säga.
Jag ville inte höra dem.
Jag kunde inte vänta.

Vi var aldrig en bra idé,
och ändå—
jag hade betalat med min sömn.
Jag hade betalat med min frid.

Du drog efter andan.
Från hörnet av rummet
klickade fönstret en gång i karmen.

Och så sa du mitt namn
så som man gör
precis innan man går.