Min mamma berättade
vad som hade hänt dig
när vi satt på verandan
i det bleka kvällsljuset.

“Jag vet inte om jag borde säga det,” sa hon—
och så sa hon det ändå,
rösten darrig,
händerna platta
mot det gröna plastbordet.

Jag tryckte pekfingrarna
mot näsroten.
Mitt huvud
fylldes av ett brus
som jag inte kunde bryta.

En bild kom:
du sträckte dig efter min hand.
Vi var nitton,
kände något
vi inte riktigt förstod.

Jag hörde
min dotter skratta
och öppnade ögonen.
Hon var på lekplatsen
längre ner på gatan,
gungade högt,
med sin pappa
som vakade bredvid.

Mittemot mig
min mammas vädjande blick,
hon tog min hand.

“Om du hade stannat
hade du inte haft dem.”

Jag vet det, förstås—
att det är sant.
Men en del av mig
försvann ändå med dig.