Jag är inte lika pratsam nu för tiden som jag en gång var. Tystnaden har blivit min följeslagare – mitt sällskap, mitt bollplank. Och på ett märkligt sätt är det just där jag känner mig mest bekväm just nu.

Jag vet att vi alla övertänker ibland. Men just nu känns det som att jag är överdränkt i tankar och funderingar. Kanske är det därför jag har blivit så tyst. Mina leenden finns kvar, men de säger inte alltid det som egentligen pågår inom mig.

Det känns som att den aktiva delen av mig långsamt har begravts i tystnaden. Livet och de situationer jag har hamnat i har krävt att jag är starkare än vad mina känslor egentligen vill tillåta.

Utåt sett är jag fortfarande den gamla versionen av mig själv – arbetande, skrattande, aktiv, motiverad. Jag bär ett leende som får allt att se normalt ut. Men det finns en annan sida som ingen riktigt ser. En del av mig som sakta löses upp, som salt i havet.

Ibland händer det – alltför sällan – att jag känner en tydlig saknad efter den jag brukade vara. Men den känslan varar inte länge. Tystnaden tar över igen, överväldigar allt, och drar mig tillbaka.

Och där blir jag kvar.