När jag försökte dra dig
ur det där mörkret
med mina stora ord
som jag själv knappt trodde på

stod du där
med hela kroppen full
av gammal smärta.

Du vred händerna
som om något i dig
fortfarande satt fast.

Och sen började du minnas.

Det var det värsta.

Inte synden.
Inte misstagen.
Inte allt det fula
man kan ställa på rad
och kalla för ett liv.

Utan minnet.

Det där som kommer tillbaka
när man slutat orka ljuga.

Du berättade om allt
som fanns före mig.

Allt jag inte kunde rädda dig från.
Allt jag inte hade rätt att förstå.

Sen dolde du ansiktet
i händerna.

Skammen kom först.
Sedan tårarna.

Och jag stod där
som den idiot man är
när man tror
att kärlek är att rädda någon.

Utanför föll den våta snön.

Tung.
Grå.
Nästan regn.

Som om himlen också
hade gett upp
men inte ville säga det rakt ut.