Ge aldrig hela hjärtat.

Inte för att kärleken
inte förtjänar det.

Utan för att hjärtat
inte är särskilt klokt
när det väl öppnat dörren.

Det går ut barfota
i regnet
och kallar det frihet.

Man tror att det stora
ska räcka.

Att handen.
Kyssen.
Den där blicken över ett bord
ska hålla världen på plats.

Men allt vackert
har en märklig vana
att röra sig.

Ljuset faller annorlunda
från dag till dag.

En mun
som en gång var hem
kan bli ett rum
man inte längre hittar i.

Och ändå gör man det.

Ger bort sig.

Som en idiot.
Som en människa.

Står där
med hela bröstet öppet
och tror att någon
ska förstå allvaret.

Men kärleken är inget rättvist spel.

Den som ser för klart
förlorar förmågan att spela.

Den som älskar för mycket
blir blind
och kallar mörkret
för närhet.

Jag vet vad det kostar.

Jag har också stått där.

Gett allt
som om allt
var något man fick tillbaka.

Det var det inte.

Men en del av mig
skulle nog göra om det ändå.