Tesen om att någon inte skulle märka av
förändrar i sig själv, hurdan är väl den?
Den som drabbas av olika förändringar i sig själv,
märker dem troligen.

Men mera är det nog
som en sorts ovilja att kännas vid dem.
Det är som att ofrivilligt tvingas lämna en värld.
För att inträda i ett som annat land.

En värld som främmande.
Som fylld av vånda.
Inför det okända.

Är det så här att behöva inse alltmer
möjliga begränsningar inom fält
jag så som till fullo verkat behärska.

Skall jag verkligen foga mig i att behöva lämna plats
för efterkommande och kommer även den
och den sedan, tvingas inse att världen som den såg ut då.

Inte längre har mycket att erbjuda någon
som verkat bli alltmer lik en främling bland främlingar?

Redan sedan någon tid tillbaka nu,
tycker jag mig märka en förändring.

En fullt märkbar irritation över
att inte kunna rita klar kartans intentioner.