Mannen i min säng vänder ryggen mot mig när jag gråter. Jag vänder mig mot dig.

Jag vänder mig mot dåtid. Jag vänder mig mot nu. Jag vänder mig mot framtid. För i allt är du.

Den där natten då mina sköldar brast. Då jag äntligen kunde blomma ut. Knopparna brast och det gjorde inte ont alls. Du såg på mig som om jag var det vackraste du sett. Och du var det vackraste för mig.

Vi var helt skyddslösa. Helt aningslösa. I naken helighet.

Och himlen öppnade sig för oss, regnade manna över oss, och all världens tårar renade våra kroppar.

Nydöpta öppnade vi våra ögon.

Och jorden var ny.
Och jorden var vår.
Och jorden var himmel.

Fyra år senare viskar du fortfarande till mig i mina drömmar.

I min ryggrad finns du. Håller den rak och stadig. I mitt hjärta bor du. Håller det brinnande.

Mina ben minns dig och dansar över gatorna. I mina armar hjälper du mig att hålla mina gränser.

Jag har dig i min röst. Vibrerande på mina stämband får du mig att sjunga. Med dig i mina ögon kan jag se klart.

Du finns i tårarna som renar mig. Du bor i renheten. I min mjuka kärna.

Din kärlek är en sköld.
Du är min kraft och min vila.

En natt höll du mig.
Och du håller mig alla nätter till tidens slut.

Mannen i min säng skrattar åt smärta, ryggar undan för kärlek, springer av rädsla för sin egen spegelbild. Men han kan inte skada mig. Inte när jag vidrört en bit av himlen med mina fingertoppar.

Jag vänder mig ifrån honom.
Jag vänder mig mot dig.

Styrkan i sårbarheten.
Min nakna helighet.
Tårarna som renar mig och tar mig närmre, närmre.

Till Gud.

Till den himmel där vi hör hemma.