Jag ville se jordytan mellan mina händer, faller ner till asfalten likt en fågel som styrt in I väggen. Svaga vindar pustar ut omkring mig. Har jag gett upp nu? Eller är det hela en pjäs för andra att beskåda? Saftiga ord om vårdslöshet tonar upp sig, dränerar mig helt som om hjärnan kopplats bort och aldrig tillbaks igen. Morgonen kommer med trötta ögon I mitt ansikte. Jag rör mig längtande mot natten igen. Musikens toner för mig in i mig själv, där ilska och sorg möts från varsin end. De rör sig i en vacker, melankolisk vals som gör det svårt att avskilja dem åt. Som magneter som pressas mot varandra. Kattens käft öppnar sig brett,  hettan av alkoholen gör mig vilseledd. Är det såhär kärlek känns? Jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa dumma symboler som träder fram. Generera mig ett nytt hem tack. Livet är för svårt att kontrollera, likt den fågel som flygit in i väggen ovan mig. Som slutade leva.