Fördjupad skugga, dragen i fotleden,
vankades av och an, med gruset mellan tänderna.
Natten tuggade stål, spottade rost i rännstenen,
hjärtat slog knogjärn mot revbenens galler.

Jag bar mina synder som stövlar av bly,
stampade tvivel till damm under hälen.
Ingen gud tog ton, ingen djävul tog notis,
bara vinden, fräck i käften, som skrattade mig rakt i ansiktet.

Så låt mörkret komma med sprucken käke,
låt det bita tills blodsmaken blir bön.
Jag sväljer natten hel, utan att blinka,
och bränner nerr en värld som glömt mitt namn.