Nyårsdagen 1999. Konsert från Wien och jag saknar min taktpinne.
Från början.
En dag i början på 50-talet var jag i New Orleans med kryssningsfartyget \" Stella Polaris \". Jag och tre kamrater beslöt, gå och höra Jimmy Dorsey´s - broder till Tommy.

Vi hade sett honom i The Dorsey Brothers ( 1948 ) Detta skulle ske i stora balsalen på \" hotell Roosevelt \" En tio dollar hjälpte oss till det finaste bordet ( ja-ja det var väl samma snickare som gjort alla borden - men vårt var bäst placerat. )

Vi fick en kvadratmeter matsedel. Vad vi åt? Det enda jag minns är en fem cm tjock biff. All sås - potatis - med mera fick beställas efter vad som önskades. Jösses - så många karotter - skålar dessa djupt bugade tjänande herrar fick asa in. När vi kom till kaffet skulle stora ” havannor ” avnjutas. En mycket lätt klädd flicka kom - någon inhandlade - men jag var mest intresserad av en taktpinne som salufördes. Materialet var trä och Jimmy Dorseys autograf prydde härligheten. Detta är den första och enda souvenir jag ägt i hela mitt liv.

Den följde med när jag bildade hem. Användes vid de tillfällen jag lyssnade på skivor. Leonard Bernstein och jag kunde framföra till exempel Berlioz Romerska karneval tillsammans. Många andra stora verk fordrade min medverkan från dirigentpulten för att skivan skulle låta rätt i mitt tycke.

I många år låg taktpinnen på plats - men icke den dagen när jag skulle dirigera \" 1812 \" tillsammans med Sixten Erling. En inspelning från Vaxholm med riktiga kanoner och kyrkklockor. Konserten fick ställas in - taktpinnen var borta. Vad det letades men borta var den. Försökte ersätta den med annat - gick bara inte - det höll på att sluta i katastrof - jag lånade undulatens ena pinne ur hans bur. Den låg inte bra i handen så den skulle återlämnas. Då satt fågeln på golvet med vingarna utbredda - skakade på huvudet och mumlade något.

\" Vad har hänt? \" frågade jag hustrun som stod och jollrade med sin älskling.
\" Någon har stulit hans pinne och när han hoppade upp som han brukar, ramlade han och slog sig \" berättade hon.
\" Jag tycker han försöker säga något \" sade jag.
\"Ja - han säger sadist.\": kom det illavarslande. Jag fortsatte att leta efter min pinne.

Det gick något år och en dag stod kvinnan i mitt liv och pratade med sina blommor. Hela köksvasken flöt av krukor - gamla och nya växter. Jag njöt en kopp kaffe då jag hörde.
\" Ja du har varit så duktig - men du har blivit för gammal och skall ersättas av en yngre förmåga. Nu skall vi be \'farman\' kasta dig \"

Jag reste mig från stolen - gick bort till vasken - tog tag om aktuella växten - känner något i handen - min taktpinne - den hade slutat som blomsterpinne.
\" Jag behövde den - du kan använda ett kvastskaft vid ditt viftande\", kom det med viss ironi.