En ljum sommarvind drar genom lövverket med ett mjukt, viskande sus, en förgänglig beröring i det skälvande ögonblicket då natten viker undan för gryningen, och tiden för ett slag verkar upphöra.

Vi vandrar där tysta, hand i hand, längs esplanaden i en stad som ännu inte riktigt vaknat. Över oss hörs ett stilla morgonkvitter, en skör och cyklisk konsert under en rymd där vita, fjäderlätta moln sakta skrider fram över det nya blå. De är likt flyktiga tankar som drar förbi, men som ändå lyckas väva samman stunden till ett minne av översvallande kärlek, ett bevis på att det förgängliga faktiskt kan föda, det bestående.

När snart ett ljummet lätt sommarregn stilla strilar ner, påminns vi en kort stund om alltings kretslopp. Det är himmel som möter jord, ett näst intill tyst givande som väcker liv ur dvalan och färgar världen i en intensiv, vibrerande och underskön grönska.

Vi söker oss ner mot havet, till den mjuka, varma stranden där vågorna rullar in i en evig, tålmodig rytm. Dessa vattenmassor har under årtusenden mejslat ut kustens form, en påminnelse om hur det mjuka och rörliga, genom tidens blotta uthållighet, alltid övervinner det hårda och fasta. I den insikten väcks en djupare längtan i oss, en strävan efter att förstå vår egen plats i denna nyvakna evighet.

I bakgrunden anas en välbekant sommarvisa, en melodi vars toner bär på generationers kollektiva minne. Den sjunger oss till ro och påminner om att det vackra vi erfar inte är nytt, utan något som sedan länge byggt sitt bo i människans själ.

Och där, i strandkanten, sitter ett litet sommarbarn med en röd spade i sin hand. I barnets fullkomliga, tidlösa närvaro och oskuldsfulla glädje blir tillvaron plötsligt begriplig. Barnet äger nuet utan att försöka hålla det fast. Det är i detta möte, mellan det urgamla havet och barnets ovetande lek som sommarlandet framträder, inte som en plats, utan som ett rent och ännu oförstört ... varande.

Copyright © AndLou