https://www.facebook.com/reel/993043990115161

Hundratals människor demonstrerade i Albanien mot planer från ett investeringsföretag med kopplingar till Jared Kushner att förvandla Albaniens Sazanö och delar av en skyddad nationalpark till en lyxig semesterort. Uppståndelsen underblåstes av kommentarer från Kushners fru, Ivanka Trump, som beskrev Sazanö som en "privat ö" som de hade "upptäckt".

Nedräkning utomlands

Det börjar alltid på samma sätt: en rik amerikan "upptäcker" något som har funnits i tusentals år. Columbus fann Amerika, Ivanka Trump fann Sazan – en ö som råkar vara albansk, militärt historisk och full av bunkrar, men som i hennes värld är en sorts bortglömd pärla som hon plockade upp från havsbotten som ett förlorat örhänge.

Att hon döpte den till en privat ö som de "upptäckte" dokumenteras i videon.

Och där sitter du, som en vanlig människa, och ser kartan sakta förvandlas till en nedräkning. Land efter land passerar förbi, inte genom krig eller naturkatastrofer, utan genom investeringsmöjligheter. Det börjar med en strand, fortsätter med en nationalpark, och plötsligt blir hela Adriatiska havet ett slags VIP-lounge där man måste ha ett hedgefondsklingande efternamn för att få landstiga.

I Albanien protesterar hundratals människor mot planerna på att förvandla Sazan och delar av en skyddad nationalpark till en lyxresort. De skriker, viftar med skyltar och försöker påminna världen om att naturen inte är en accessoar. Men i kommentarsfältet skrattar folk åt Ivankas geografi, kallar henne Columbus 2.0 och undrar om hon rider på en drake. Det är svårt att avgöra vilket som är mest absurt: verkligheten eller kommentarerna.

Och mitt i allt detta lutar man sig tillbaka – och ser länderna som en nedräkning.

Jag får känslan. Det är som om världen har blivit en kalender där varje ruta slits sönder av någon med för mycket pengar och för lite fantasi. "Dag 1: Grekland. Dag 2: Albanien. Dag 3: Montenegro. Dag 4: Vem vet, kanske hela Adriatiska havet om vi får ett bra pris."

Men kanske är det just därför folk protesterar. För att stoppa nedräkningen. För att säga: Nej, den här ön är inte till salu. Den här skogen är inte en investeringsmöjlighet. Den här stranden är inte en privat salong för någon som råkar ha en svärfar med kärnvapen.

Och kanske är det därför kaféer behövs.
Så att vi kan skratta åt galenskapen innan vi drunknar i den.

*
???? Sverige som ett internationellt auktionsobjekt
(kåseri satiriskt-politiskt, med ett bittert leende)

Varje morgon verkar Sverige läggas ut på auktion likt en skandinavisk porslinsvas funnen på en dammig vind. Auktionsförrättaren knackar i klubban, den internationella publiken höjer sina paddlar, och svenskarna sitter tysta i salen, övertygade om att allt bara är en generalrepetition.

— Vi har en välbevarad nordisk stat här, säger auktionsförrättaren.
— Modell 1814, med en fungerande demokrati, täta skogar och ett oklanderligt rykte. Vem erbjuder mer?

Amerikanerna är de första att höja sina paddlar.
De köper aldrig bara objektet — de köper historien också.
"Vi gillar det, vi tar det för vår samling av premiumallierade."

Sedan kommer européerna.
De vill inte köpa, men de vill inte heller förlora.
"Vi bara kontrollerar, vi bara utvärderar, vi bara harmoniserar lagstiftningen", säger de, medan de diskret mäter varje centimeter av suveränitet.

Investerare från Mellanöstern dyker också upp, med lugna leenden och tunga plånböcker.

"Hur trevligt ett litet projekt här skulle vara… något blygsamt… kanske en ö, kanske två."

Kina säger ingenting.

Bara anteckningar.
De bjuder inte — de väntar på att de andra ska tröttna.

Och svenskarna?
De räcker bara blygt upp handen för att fråga om de kan ta en kaffepaus.

Samtidigt tittar välfärdsstaten sig i spegeln och undrar om den fortfarande ser presentabel ut.
Skolor rättar till sina kragar, sjukhus döljer sina mörka ringar och polisen tar på sig en halsduk så att ingen ska se hur kalla de är.

"Vi fortsätter budgivningen!" ropar någon.
— Vi har också ett bonuspaket här: fred, ordning, historisk neutralitet och en befolkning som fortfarande tror på ordnade köer.

Publiken applåderar.
Inte för att de förstår, utan för att det låter dyrt.

Och ändå, i all denna komedi, finns det en enkel sanning:

Sverige säljs inte.
Men det utvärderas, förhandlas, fragmenteras, outsourcas, konsulteras, reformeras, omprofileras.
Och ibland, när man ser allt detta, får man intrycket att ens land inte längre är ett hus, utan ett föremål för internationell auktion, som skickas från hand till hand, medan man sitter på en liten stol och undrar om man fortfarande får säga "mitt".

Men kanske är det här motståndet börjar:
ögonblicket då vanliga människor inser att de inte är åskådare, utan delägare.

Och sedan stannar auktionen.

Hammaren faller.
Och Sverige, för ett ögonblick, andas återigen som ett land, inte som ett objekt.