(Det jag har skrivit är ett sår,

en bekännelse och en uppenbarelse

på samma gång)

Diktat – "De andras land, min Gud"
Du bor i de andras land
och alla säger åt dig vem du ska be till,
vilket helgon du ska bära i fickan,
vilket namn du ska viska när det gör ont.

Jag försökte en efter en:
Sankt Maria,
Jesus,
Mahomed,
Anton,
Mina,
Konstantin,
Paulus,
Abraham –
en lång rad som en sjukhuskorridor
där varje ikon säger åt dig
"kanske jag, kanske inte jag".

Och en dag förstod jag:
Ingen har glömt mig,
men inte heller kan någon rädda mig
som inte känner mig.

Då var jag kvar med två:
Gud
och mig själv.

Och jag sa:
"Herre, om du inte hör mig genom andra människors helgon,
lyssna på mig genom min tystnad."

Och tystnaden svarade.

Inte med mirakel,
inte med tecken,
utan med ett djupt andetag,
som om himlen hade sagt:
"Jag väntade på att du skulle komma ensam."