Känns
som jag gått ur mig
den här tiden,
som någon från klarhet till klarhet,
som tanke ur tanke,
som ogrundade misstankar,
eller som T. Tranströmers ”valv bakom valv”

– och försäger mig
i snälla ansikten
dragna över ohyra & hormoner;
försöker mig på sälla ansikten
över lyckosamma andrahandsval,
men hakar mig vid vilda ryggtavlor
på Louvren & MoMA;

smyger i jordfärgat illatilltyg,
kamouflerad
i hopen av blödande,
irrande i klåda
i det rasande jublet
hos de demokratiskt dödande,
från fall till fall;
omkring de postumt födande

Känns som jag lämnat ledet,
gått ur led;
skelettet lysande
i den radiologiska efternatten;
sjuksängarna rusande nerför startbanorna
med sina påbyltade bältade;
änglarna fällande fjädrar över ängderna;
motorerna hungriga i månskenet
när demente Gud Fader,
halvnaken,
naturbegåvat manschauvinistisk,
rasar ur sikte på sina illasittande stegjärn
i sina nerskitna kalsonger,
nerför Rabots glaciär, krampande under Orion;
ryggtavlan ett åskväder
i en målning av Strindberg;
hans ögon ett par Archerpjäser
under pannans utfallande klättervägg
i plytet på Sörfligget;
grottan ett infrahot
djupt ner i urbergets tunga infarkt;
alla nattläger utbrunna
hos dem som känner på sig
när existensens skruvstäd
skruvar ur sig
i en flock blanka korpar, vinglande
ur all åsyns åsyna vittnen,
som kräkningar, uppkastningar, felleveranser