Det finns spår: linjer, punkter
i verklighetens yta,
overklighetens rymd

– ofrivilliga tecken
utan andra betydelser
än de vi ger dem
under våra ögons tvång,
våra fingertoppars trippande brisage
över tid,
i våra musklers hoppstjärtsryck
i MS & ALS
och James Webbs
och Nancy Grace Romans utblickar
från sina vilolägen
vid Lagrangepunkt L2

– men min framtid är ett osannolik,
mitt för-förflutna en sanning
som letar sig fram
från ett innan som föregår
den första mikroben;
en rörelse, ett evighetsmycel;
en egenskap i botten på rymd & tid

Jag har inget armbandsur;
stirrar på handledens koan,
känner en haiku klia,
tillfälligt odödförklarad,
helt språngbrädad;
en AI-agenternas Folke Lavetti