Ett dämpat ljus ur sommarmorgonens sköte
väcker själen ur dess ordlösa dvala.
Ett ordnat kosmos skapar detta stilla möte,
där tysta dimmor ut över vattenytan tala.
Jag vandrar långsamt där, en flyktig gäst på jorden,
mot det som vakar därnere, djupt i den svenska fjorden.

Havets spegel vilar, absolut och sluten,
en tidlös saga, gjuten som flytande glas.
Vid hamnens rand blir människan bjuden
att väcka vardagen ur dess slumrande fas,
där master reser sig mot skyn likt stumma böner
och vindens döttrar rustar sina söner.

Bland slipade stenar drar foten sin bana
medan ljuset målar kosmiska revor i skyn.
I fåglarnas kör kan ett hjärta förnimma och ana
att evigheten ryms i denna, ändå så enkla syn.
Sommaren väller fram, en existensens flod
som skänker ett lugn åt mitt eget kött och blod.

Vi söker en utopi, en evighet i sekunden,
en bön om att stoppa det obevekligt snurrande uret.
Men fastän stunden snart är försvunnen,
förblir väl känslan nu i minnet för alltid buret?
För det vi vill bevara är inte tidens gång,
utan den ton som finns i själens dolda sång.

Nu slår dyningen rytmiskt mot en tidlös strand,
solen värmer granitens uråldriga häll.
Blicken förlorar sig bortom havets yttersta rand,
i en rymd som gör mig så helt magiskt säll.
Här föds den frihet som filosoferna spådde,
att bara vara, där som inget annat rådde.

När dagen mognat i sin fulla, ljumma prakt,
samlas vi kring bordet till både snaps och malt.
Sill och dill fullbordar traditionens pakt,
en smak av hembygd, av hav och av salt.
Här kulminerar den svenska sommarens mystik,
i det enkla livets och havets storslagna dramatik.
Så sluts den cirkel som i gryningen brast,
där dimman drog och en sommar höll ... mitt hjärta fast.

Copyright © AndLou