När någon är oförskämd

(poem för Poeter.se)

När någon talar hårt är det sällan du som är målet — bara vinden som råkar träffa din hud på fel dag.

Oförskämdhet är ett eko från ett rum du aldrig gått in i. En storm som söker en vägg att slå sönder. Du råkade stå där.

Då lyfter du en stilla fras, ett ljus i handflatan:

“Jag accepterar inte den tonen.” “När du hittar ett bättre sätt att tala, fortsätter vi.” “Låt inte din storm landa i mig.”

Världen stannar en sekund, som om en tunn linje dragits mellan dig och någon annans kaos.

Ibland räcker det att säga: “Låt oss börja om.” Ibland måste du säga: “Det här var första och sista gången.”

Inte för att vinna, inte för att dominera, utan för att förbli hel i en tid där respekt inte längre är självklart utan en handling, en puls, en gräns av ljus.