Nej, inte längre i flykt, jag bara är här.
Insvept i filten som i en tidlös hud,
medan luften bär smaken av salt, tång
och havets första, svala andetag.

Boken ligger öppen i mitt knä
men sidorna vänder sig självt i vinden,
som om natten hade något eget att tillägga.
Orden förlorar sin mening
och blir till rörelse, till rytm, till hav.

Mina tankar löses upp som drivved,
flyter villigt bort mot tystnadens källa.
Här, mitt i livets eviga förvandlingsdans,
talar vinden, vågorna och mörkret samma språk.
Det räcker att bara vara.

Mörkret har suttit länge bredvid mig.
Först en främling, nu en nära vän.
Detta är inte frånvaro, utan närvaro
av allt som ännu inte tagit form,
en djup vilopuls under ytan.

Där ute blinkar lanternorna genom natten
likt tankar som försöker nå varandra.
Allt är sant här, allt är möjligt,
för havet bär din evighet i sitt minne.

Du bar ljuset som något självklart,
du som kunde tala med tystnaden.
Här skulle du inte fördriva mörkret,
du skulle omfamna det,
och bli den stilla lågan som lyser,
inte för att synas, utan för att minnas.

Tiden den löses nu upp som socker i vatten.
Morgonen kommer inte som en ny början,
utan som ett återvändande.
Och där finns du ändå kvar, levande,
på alla stränders strand,
där världen nu endast andas ... i ditt namn.

Copyright © AndLou