När åren gick och människorna blev äldre började regeringen tala om balans, hållbarhet och framtida bördor.
Orden var mjuka, men bar på en hård kärna.

En dag kom beslutet.

De som nått den sista delen av livet skulle få vila vid horisonten.

Ingen sa vad det betydde.
Ingen orkade fråga.

De äldre kallades till hamnen i gryningen.
De fick en flytväst, ett metspö och en liten tygpåse med bröd.
Det såg nästan ut som en ceremoni, som om någon försökte göra något omöjligt lite mindre omöjligt.

Havet låg som om det höll andan stilla.

En efter en steg de ombord på små båtar som knarrade om gamla minnen.
Ingen grät.
Ingen protesterade.
De hade levt länge nog för att förstå när ett land slutat lyssna.

När båtarna gled ut över vattnet började de äldre prata lågt med varandra.
Inte om rädsla.
Inte om orättvisa.
Utan om allt de byggt vägarna, skolorna, sjukhusen, barnen som blivit vuxna och nu stod kvar på kajen utan att riktigt förstå vad de gjort.

En av de äldsta, en kvinna med händer som sett mer arbete än vila, doppade metspöt i vattnet.
Det här landet tror att vi är en börda, sa hon.
Men havet vet bättre.

Båtarna försvann i dimman.
En del säger att havet tog emot dem.
Andra säger att de byggde en ny strand, längre bort, där de väntade på att landet skulle komma till sans.