Trött
som en förmakslobby
i en förträngd situation
viskar kroppen samfällt svårförstådd
Toalettmannen på Stockholms Centralstation
ser på mig
som ett djur som inte ser vem jag är,
eller ser:
blicken låser på mig som ett nervöst vapen,
och följer mina minsta rörelser
vid raden av toalettdörrar
Mitt huvud vilar
i mina kupade händer
mellan Vindeln och Bastuträsk;
universum sprakar i huvudskålen,
kosmos knastrar
Alla människor är uppstickare
i tidslöshet & var tanighet:
radiomaster,
som kodar genom
genom spiralgalaxer & försöksutskrivningar:
flytande,
flödande,
flyende
Under junimolnens infattning
ligger Norrtåget
tätt mot sin räls
och surrar, onaturligt stilla,
med ansikten i sin befönstrade kropp,
långt om länge,
på en obestämd plats i rumtiden
medan stunden svävar i dagsljuset
och klockorna kränger sig fram
på stället,
som gymnaster i uppvärmningsskedet,
och människornas kroppar lever om
i sina hudkostymer,
den ena efter den andra
eller alla på en gång,
som radiostyrda,
utstyrda
i sina sommarpreferenser
på tredje planeten i systemet,
räknat från den normalstora centrumstjärnan
mitt i sin statistiska livslängd
Molnbasen
känns som ett valsverkstak över lymmeltåget
när dagen är en (h)järntrust
och stillaståendets stillestånd krymper ihop
till en singularitête-à-tête
när tåget trycker iväg
och farten ökar,
och avstånden förtär sig själva
som trollkarlen i Indialand
som förvandlade sig själv
till ett glas saft,
som han drack upp...
Kroppen bygger in sig i den kända världen,
till den grad
att handtaget till kranen vid diskbänken
inte riktigt passar i handen,
som ryggar inför dess metalliska respons
vid första återkontakten norrut,
efter hela kroppens långa bortovaro,
i handens sydliga vanegrepp
om en annan kran med sitt bulligare grepp,
i den sydliga retreatens proletärkök
Ja, kroppen säger till,
märker ut förändringar
med små röda flaggor
i perceptionens taktiliteter
– men jag vaknade idag i norr
utan det första ögonblickets osäkerhet
om läge i tid och rum,
som ofta skrämt mig klarvaken i syd,
under min vistelse