Det är tidig måndagsmorgon i Norrbotten;
sängen i Östra sovrummet har burit mig
genom natten, som ett rymdskepp
genom tidens & rummets kommunicerande kärl

Sommaren briserar därute,
i grönskans väldiga biomassor,
bemängda med fotosyntesi
och organiskt liv
på insekts- & reptilnivå;
surrande & slingrande

Regnet dånar
i en överrumplande plötslighet;
kräver i sin självklara ärlighet tillträde
till min dikt;
dess närvaro motståndslös
runt boningshusets rymdkapsel,
som burit mig tryggt
genom sommarnattens bakhållsljus från norr,
när takdropp från olika ställen runt huset
trummar i synkop,
och totalregnets bakgrundsbrus ger stadga
i ljudbilden

Silverkatten
har sovit hos mig hela natten;
är fortfarande hos mig kl. 05:55,
fullt upptagen med att tvaga sig,
omständligt & pedantiskt,
en bit ner på mitt täcke,
sedan han först varit uppe på min bröstkorg
för sitt ceremoniella trampande på stället,
stirrande djupt i mina ögon
från ett par centimeters avstånd,
och kastat sig på rygg med tassarna i luften,
för att bli kliad på magen

Det börjar måhända bli dags att låta udda vara jämnt

Nästa gång blir jag 78;
en matematisk sanning som är en saga
med en sanningshalt på 100 procent

Om jag kan hitta den,
är det kanske snart dags att gräva ner stridsyxan,
släppa pennan,
sluta anteckningsboken
och fullt ut njuta regnets väldiga stegvishet
med hela kroppen,
tänker jag, i den femtonde junis ymniga nederbörd,
livet utsträckt i gravitationen
medan jag tar emot en smörjelse tunn verklighet
i ett världskrig av fotosyntes, syreproduktion
och hatbrott,
och hör trappan i sin vitmålade semicirkel
springa upp och ner
mellan övre hallen häruppe,
utanför sovrumsdörren,
och nedre hallens markplan,
där Silverkatten och hans syster Cesi
nu står hopkrupna vid sina matskålar
och laddar energi
inför dagens smygande i hästhagar & dikeskanter
med våta pälsar