Vad ful du är! Stort huvud, liten kropp, och stor äcklig överläpp! Det var min logementkamrat Lars Miller som sa det till mig när vi var ute och gick i skogen på sommarkollot Ammenäs utanför Uddevalla vid havet i juni 1976. Min pappa Ingemar 46 år gammal hade begått självmord en dryg månad tidigare natten innan min elfte födelsedag. Krishantering, sorgearbete, och sånt tjafs var det inte alls frågan utan nu tänker vi positivt och optimistiskt och går vidare i livet mot en fantastisk framtids alla suveräna möjligheter och glädjeämnen. Min redan försvagade verklighetsanknytning ströps från vecka till vecka men min omgivning la inte märke till det fullt upptagna av sitt somriga välmående och sin humor. Man förväntades rycka upp sig och vara glad och tacksam. Jag kände mig så jäkla konstig i huvudet men jag lärde mig att hålla färgen för att inte skilja mig från mängden och för att det blev lättast så socialt. Då skapades ytterjaget som kompletterade mitt innerjag. Att hålla en välmående fasad för att slippa problem och vara alltmer övertygad om att man mår bara bra och har situtionen under full kontroll. Komma hem till det ödsliga och tomma radhusområdet på väster i Örebro till krisande mamma som är så upprymd, euforisk och positivt inställd. Vi hade efter pappas död flyttat till en mindre lägenhet snett över gatan.
I spegeln ser man konstig ut och känner inte igen sig själv men mamma har träffat en ny kille och överlycklig. Killen som på eget bevåg bara flyttar in och misshandlar en psykiskt utan att mamma stoppar honom. Man flyr långt in i musikens fantasivärld. Ensamheten när alla ens kompisar är bortresta. Den overkligt tomma känslan inombords. Man känner sig bisarr och urspårad och det finns ingen att prata med. Lägenheten en sorts psykiatrisk klinik med tre stycken väldigt skadade och rubbade patienter utan läkare och personal.

Våren 1986: En extrem bipolär mani i en förödande kombination med en allt starkare posttraumatisk gränspsykos. Man har varit någon helt annan så länge att man inte längre vet vem man är, och det är ingen annan heller som har en aning. Man går på ett väldigt riskabelt gungfly. Manin som bröt ut två veckor efter mordet på Palme. Omgivningens beröm och stående ovationer när man efter ett år av depression och gränspsykos äntligen var positiv, igång, socialt aktiv och började ta friska initiativ. Sjukdomstillståndet som höjs upp till skyarna. Familj och övrig omgivning som befinner sig en blind och döv euforisk koma. Tjernobyl. Man skriver med ett otroligt bra självförtroende helt självklart en diktsamling som ges ut i slutet av sommaren. Det finns inga problem. Man är tillbaka i det goda och underbara livet. Juli 1986: Gränspsykosen tar över alltmer. Man går omkring på sjukhuset, tittar och observerar på avdelningar och i den härliga kulverten. Att man är på väg mot det maximala helvetet det har man ingen aning om. Ens fullständigt urballade tillstånd och sociala isolering i betongghettot Oxhagens miljonprogram. De diaboliska krafterna som suger en allt närmare psykosen. Det är inte man själv som tänker utan det är djävulen som talar. Den plötsligt maniskt impulsiva och oemotståndliga snilleblixten att lifta till Öland och cykla upp till Böda Camping i en fantastisk fart och hem igen. I början av september dråpslaget det psykotiska sammanbrottet, ett tillstånd som man inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig. En utstuderat grym och rå tortyr som kommer att pågå under ett år. Man är en totalt värdelös ingen och ingenting som med sin blotta uppenbarelse skrämmer människor. Man kan inte vara ensam och man kan inte umgås. Man är en historielös kropp som famlar omkring i en massiv svart dimma.